Det osynliga landskapet

“Törs journalister inte skriva Lappland?”
Frågan ställs i en insändare till Catharina Grünbaum, språkvårdare på Dagens Nyheter. Hon konstaterar att landskapen egentligen utgör vår mentala karta över Sverige och är det korrekta sättet att benämna området. “Kanske är det så som insändaren antyder”, skriver hon, “att namnet Lappland inte uppfattas som politiskt korrekt. Det leder tanken till Skansenkultur och folklore”. Men en vecka senare tvingas språkvårdaren att återigen ta upp frågan. Hon berättar att hon är nermejlad av protester från personer som bestämt hävdar att de inte bor i Lappland.

– Jag fick otroligt många brev av människor som förklarade att den mentala kartan ser annorlunda ut däruppe i jämförelse med södra Sverige. Någon kallade till exempel Lappland ett “turistlandskap”, säger Catharina Grünbaum.

Vi talar sällan om det landskap som heter Lappland. Södra Lappland blir i stället Västerbotten, medan det nordligaste inlandet får vara en del av Norrbotten, precis som länsgränserna förespråkar. Identifikationen med ett län snarare än ett landskap är någonting unikt för den nordliga landsänden, till exempel ligger Växjö i Småland och inte i Kronoberg, medan Vilhelmina och Sorsele i regel placeras i Västerbotten. Det kan tyckas att frågan inte är speciellt kontroversiell, men många har åsikter, lika skiftande som de älvar som förbinder fjällen med kusten.

Imperialistiskt att säga Västerbotten

– När jag var barn trodde jag att jag bodde i Västerbotten. När min äldre bror berättade att jag faktiskt bodde i Lappland blev jag förbannad på honom, berättar dramatikern och poeten Börje Lindström från Latikberg i Vilhelmina, numera bosatt i Stockholm.

Anledningen till att jag talar med honom är en tio år gammal intervju, där han med eftertryck säger att han är en lappländsk författare och inte en västerbottnisk. Kustlandskapet, säger han i intervjun, är “futtigt och genomtråkigt”, medan Lappland är stort och fritt, och de ska inte blandas samman.

– Det är imperialistiskt. Umeå är lite som Rom, och synen på Lappland är ungefär som romarriket såg på Germanien. När man talar om Lappland blir det ofta, lite nedlåtande, “inlandet” – och inlandet är fyllt av folk klädda i skoteroverall. Man har ingen aning om vad Lappland är, säger Börje Lindström.

– Det är väl inte en särskilt viktig fråga, konstaterar Börje Lindström. Men, fortsätter han:
– Jag tycker att man ska kalla saker vid sina rätta namn.

Börje Lindström är inte den enda författare som kallats västerbottnisk, trots ett ursprung i Lappland. Författarinnan Linnea Fjällstedt sägs skildra människor i Västerbottens fjällvärld, medan Helmer Grundström från Svanabyn i Dorotea brukar beskrivas som den första författaren från Västerbotten av rikslitterär betydelse.
– Helmer Grundström använde begreppet Lappland frimodigt om sig själv, han skrev till exempel Lappmarksdikter. Det var någonting som karaktäriserade trakten. För oss idag finns det inte så mycket “Lappland”, säger kulturjournalisten Gunnar Balgård som skrivit Helmer Grundström-biografin Detta är mitt land.

Balgård själv menar att han inte lämnar Västerbotten om han åker till inlandet, såvida han inte besöker Jokkmokks marknad – begreppet förknippar han med samer, så som landskapsnamnet antyder, förklarar han.
– Jag tror att begreppet Västerbotten är någonting vi vid kusten lagt på inlandet, utan att inlandsborna själva har blivit tillfrågade, säger han.
– Grundström tyckte själv att han tillhörde en speciell nybyggarkultur, han hade inget annat att hänvisa till. Om det fanns något att vara stolt över så var det att man hade brutit mark, säger Gunnar Balgård.

Kolonialism och postkolonialism

Anders Öhman, professor i litteraturvetenskap vid Umeå Universitet, har ett innerligt förhållande till den norrländska historien och litteraturen. Den är så komplex och outforskad, säger han. Han menar att Norrlands struktur liknar Kanadas och Australiens, om än i mindre skala.
– Norrland betraktades som fattigt och okultiverat. Nybyggarna förtrycktes av kolonialmakten. Schwärje, som Sara Lidman kallade den, säger Anders Öhman.
Förhållandet mellan kusten och inlandet beskriver han som ett förhållande mellan förtryckare och förtryckt. Kuststäderna är kolonialmaktens platser, förklarar han, där överklassen och ämbetsmännen bosätter sig, medan nybyggarna blir en andra klassens medborgare.
– Norrland har egentligen en klassisk kolonisationshistoria, om än i liten skala, förklarar Anders Öhman.

Ska man tro den postkoloniala teorin, som bland annat används för att analysera tankar och idéer som är ett arv från den europeiska kolonialismen i utomeuropeiska länder, är det inte konstigt att Lappland är ett osynliggjort och förminskat landskap. Det går att förklara att regionen försvinner ur geografiböcker och identitet, eller att dess innevånare utmålas som okultiverade och att man som Vilhelminabo hellre gör sig själv till västerbottning än att vara en obildad vilde i skoteroverall. Den postkoloniala teorin menar nämligen att man framställer periferin, det främmande området – i detta fall Lappland – som någonting lägre stående, en exotisk motsats kallat Det Andra. Det är ett fenomen som börjar redan på medeltiden, då man föreställer sig att området norr om Värmland är ett sagolandskap där jättar och trollkarlar vistas. Av samma anledning blir allting norr om Gävle än idag förminskat ner till ett enda otydligt Norrland som bebos av lugna och sävliga och lite tröga norrlänningar, i stället för att uppmärksamma den kulturella och dialektala mångfald som finns i regionen.

Lapplands historia en möjlig förklaring

Historikern Peter Sköld, professor vid Centrum för Samisk Forskning vid Umeå Universitet, säger att han endast kan spekulera i varför man inte talar om Lappland. Det finns ingen forskning i ämnet, förklarar han. Men identitet är en nyckel till att förstå möjliga orsaker till fenomenet, säger han.

Vår identitet och sättet vi tänker oss kulturella och geografiska gränser är beroende av en mängd olika omständigheter. Vissa gränser har djupa historiska rötter, medan andra är relativt nya.
Flera av landskapen i södra Sverige har en vördnadsfull ålder som sträcker sig många hundra år tillbaka i tiden, landskap som lydde under egna lagar och egen administration. Det inre, norra Norrland var dock länge en vit fläck på kartan, med osäkra gränser och en administration som skilde sig från övriga Sverige. Medan området kring Bottenviken delades upp i Öster- och Västerbotten vid 1400-talets slut, fick lappmarkerna vänta till i början av 1600-talet för att bli landskapet Lappland. Ett knappt halvsekel senare hade landskapen blivit till län och i norr innebar detta ett enda storlän; Västerbottens län. Namnet Lappiæ nämns dock för första gången redan på 1100-talet av den danske historikern Saxo Grammaticus.

– Man måste tänka på att de som bodde i det här området på 1600-talet och dessförinnan var samer, säger Peter Sköld.
Och samerna hade redan sina gränser, bland annat i form av samebyar och lappmarkernas handelsområden. När man talade om Lappland talade man alltså om Lappland utifrån, och inte från den plats där identiteten kunde ha etablerats.

Starka band med kusten

Peter Sköld plockar fram Johannes Schefferus ”Lappland” ur sin bokhylla. Det är en bok som samlar rapporter från präster verksamma i området, och som kom ut 1673 på latin. Boken översattes snabbt till franska, engelska och tyska, men på svenska fanns den inte tillgänglig förrän trehundra år senare.
– Om den här hade översatts till svenska tidigare är det tänkbart att namnet Lappland hade kunnat få ett starkare fäste, säger Peter Sköld.
Schefferus ”Lapponia”, som originaltiteln lyder, skrevs under tiden regionen koloniserades och då bosättarnas identitet fastställdes.
– Nybyggarna kommer in utifrån, från andra områden, och när de bosätter sig i det här området har de främst kontakt med länsstyrelsen. Det är med länet de kommer i kontakt, inte landskapet, förklarar Peter Sköld.

Catharina Grünbaum föreslår också hon den starka kontakten med kusten som en anledning till att lapplänningar kallar sig västerbottningar.
– För mig är det solklart att Jokkmokk ligger i Lappland, men där uppe är gränserna otydliga. Jag får erkänna mig besegrad, säger hon.
Språkvårdaren berättar att hon också fått brev från människor som äntligen fått hamna där de bor men att de var få i jämförelse.
– Jag tror att det framför allt gäller Norrbotten. Det är nytt i förhållande till Västerbotten, så där är länstillhörigheten inte lika stark, säger Catharina Grünbaum.

Hellre Norrland än Lappland?

– I jämförelse med Lappland är Norrland en vedertagen beteckning på den nordliga landsänden. Jag kan tänka mig att många tror att Lappland är ett skämtnamn och att det är någonting som inte finns i verkligheten, föreslår Peter Sköld.
Catharina Grünbaum håller dock inte med honom om detta:
– Lappland är ett väl etablerat begrepp i synen på Sverige. Meteorologer talar till exempel om Lapplandsfjällen och inte om Norrbottensfjällen. Folk har bara lite olika uppfattningar om vad som är korrekt.