En hotfull symbios

Få ämnen kan väcka så heta känslor som ett barns diande. Debatten över offentligt ammande kvinnor rasar med jämna mellanrum; för inte så länge sedan var det över modellen Miranda Kerr som poserade med sin veckogamla son vid bröstet. En harmonisk, vacker bild menade somliga. Äckligt och provocerande tyckte andra. ”Skyl dig”, var ett ofta förekommande omdöme. Att Miranda Kerr syns mer lättklädd som modell tycktes inte bekomma någon kritiker. Motsägelsen låter sig illustreras av tv-serien Vänner där Ross ber sina besvärade polare att skärpa till sig när hans son diar: ”This is the most natural, beautiful thing in the world!”. ”Yeah, we know”, svarar Joey och konkluderar: ”But there’s a baby sucking on it!”. Joey sätter fingret på det obekväma: ett par bröst som har en annan funktion än erotikens skaver i det kollektiva medvetandet. Gränsdragningen mellan den sensuella horan och den ömmande madonnan suddas ut.

Hur kommer det sig att “the most natural, beautiful thing in the world” kan framkalla sådan ilska, avsky och avståndstagande? En del av förklaringen, men bara en del, är objektifieringen och sexualiseringen av kvinnokroppen. Men tankarna går också till Julia Kristevas abjektionsbegrepp. Kan det vara möjligt att symbiosen mellan mor och barn, framför allt när det gäller den icke-normativa amningen, blir gränsöverskridande och därmed hotande och jagupplösande för betraktaren?

I ett nyligen sänt avsnitt av den amerikanska fantasyteveserien Game of Thrones finner tittaren ett gott exempel på det senare. Den icke-normativa amningen förekommer i form av en sjuårig pojke som, under inte ens en halv minuts tid på teveskärmen, diar sin mor. Det stör, och det skaver. Så liten tittartid och modern framstår som galen och kvävande, sonen som ohälsosamt osjälvständig och mentalt outvecklad. Det är kring den förlängda amningen de bådas relation mejslas ut; en osund och nästintill incestuös mor- och-sonrelation. Ett sådant porträtt möjliggörs av de tabun som finns kring amning av barn som lämnat spädbarnsstadiet liksom av de negativa diskurser som berör amning överlag.

Bilden av amning är tätt knutet till de föreställningar som finns kring det Goda Moderskapet. Till exempel ses amning som “naturligt”, som “det bästa för barnet”. Det är den statligt förankrade diskursen som bland annat synliggörs genom förmanande tryck på ersättningspaketen och manifesterar sig i känslor av otillräcklighet hos kvinnor som inte vill eller kan amma. Men man ska amma på rätt sätt också. Amning är någonting privat, intimt (läs: speciell anknytningsstund i avskildhet). Och det är för barn som inte på något sätt har frigjort sig från sina föräldrar: ett barn som går eller kan kommunicera är för stort för att ammas. Å ena sidan bör man alltså, men å andra sidan ska man helst inte. Inte för länge, inte för njutningsfullt, inte för sin egen skull och absolut inte i offentligheten. Hur man än vänder sig har man rumpan – eller var det brösten? – bak.