Ett samtal om musik och oljud

“Jag har en granne som har spenderat en förmögenhet på sin ljudanläggning. Jag besökte honom en dag, och han satte en folksångare i cd-spelaren. Lyssna på det här, sade han, och jag lyssnade. Gitarren bara dundrade, det lät som en bas. Det dunkade i bröstkorgen på mig. Helt olyssningsbart. Bara… ljud. Inte musik.”

Nu är vi någonting på spåren, tänker jag. Här sitter jag med min trettio år äldre styvfar, och vi verkar ha någonting gemensamt. Jag börjar prata om musiker som ägnar hela sina liv åt att få varje ton perfekt och kristallklar, sådana som brukar föredras av teknologidårar som isolerar ett vindsrum för att ställa in sina hundratusenkronorsanläggningar som är kopplade med tusenkronorssladdar.

“Så ska det inte vara. Musik ska vara charmig och personlig, och många gånger är det defekterna som gör det.”

Since the “disease” of noise permeates all music, the only hopeful course is to consider that the noise-germ, like the bacteria of cheese, is a good microbe, which may provide previously hidden delights to the listener, instead of producing musical oblivion.
Henry Cowell

Aha. Lo-fi alltså. Det finns band, förklarar jag, som gör sin musik med de medel som finns tillgängliga, oavsett hur ljudkvalitén blir i slutändan. Sånt som jag och maken lyssnar på. Skev, skramlig och underbar musik. Och det föreföll ju vara någonting han kunde tycka om så här i begynnelsen av vår konversation. Men pendeln svingade sig snabbt från en tillbakalutad åsikt som en tjugoåring från Nacka kunde yttra, till ett rockhistoriskt axiom.

“Ja, det låter ju som en sund inställning. Jag menar, en gitarr kan ju för herregud inte låta som en bas! Poängen med en skiva är ju att man ska återge instrumenten så korrekt som möjligt. Då kan man ju inte hålla på och trixa med ljudet så att det låter helt annorlunda!”

Nu är jag inte så säker på att jag hänger med längre. Men nu har han hittat hem, nu vet han precis vad han vill säga. Och nästa utbrott riktar sig mot de samtida popartisterna, eller “navelfolket” som han så träffande beskrev dem förra gången jag var hemma i Piteå. Han blir till tjurarna i Pamplona när Britney Spears viftar rumpan framför honom.

“Jag var på Musikhögskolan med jobbet en gång. Vi fick spela in oss själva. De hade någonting som gjorde att det lät helt perfekt när sången spelades upp. Det går ju faktiskt inte för sig, de där artisterna har all tillgänglig teknologi för att det ska låta helt perfekt, men det är inte perfekt. De säljer bara på sitt utseende. Det är inte musik.”

If this word “music” is sacred and reserved for eighteenth- and nineteenth-century instruments, we can substitute a more meaningful term: organization of sound.
John Cage

Det där låter lite motsägelsefullt, tycker jag. Och jag säger det också. Och dessutom, om det inte är musik – oavsett om det är bra eller inte ­– vad är det i så fall då?

“Ljud.”

Ljud kan vara många olika saker, alltså. Ljud är inte musik, trots att jag tar fram familjens lexikon. Musik: organiserat ljud. Jag berättar om lowercase och friformsmusik, om John Cages 4’33”. Säger att jag förstår honom om det är sådant han pratar om. Men han fortsätter. Perfektion – eller musik – handlar om att återge ljuden såsom de spelades. Och vi kommer fram till kärnpunkten i hans resonemang, nämligen att förvanska och förändra läten och klanger. Däri ligger distinktionen mellan musik och ljud, oavsett hur organiserade ljuden än må vara. I ett svep lyckades han med konststycket av skära bort Stockhausen, Kraftwerk, OMD och Khonnor från musikkartan. Var det verkligen hans mening, undrar jag. Han framhärdar. Men, försöker jag säga, du har ju en massa Klaus Wunderlich-vinyler i din bokhylla. Du lyssnar på Sagor & Swing sedan jag gav dig “Orgelfärger” i julklapp. Och hammondorgeln är ett elektromekaniskt instrument, inte något som enligt honom skulle vara musik.

“Ljud.”

Jag blir mållös och vecklar sedan in mig i ett resonemang om hans resonemang, och till sist sitter vi där alldeles utpumpade och hungriga och småirriterade. Modern avbryter oss. Det är dags att äta, och hon orkar inte höra vår diskussion längre. Nästa gång, säger jag, då ska jag ta med mig en Differnet-skiva så får han höra själv vad jag gillar. Han frågar vad det är, och jag förklarar. Han ler.

“Det låter som… ljud.”

There is no difference between noise and music in my work. I have no idea what you term “music” and “noise”. It’s different depending on each person. If noise means uncomfortable sound, then pop music is noise to me.
Merzbow

Citaten är hämtade från boken “Audio Culture: Readings in Modern Music”.