Fristad för unga på flykt

– Varför kokar du kaffe på spisen när det finns en sådan där?
Den mörka tonåringen pekar på kaffebryggaren som står på köksbänken. Why, frågar han uppfordrande. Det blir godare kaffe, får han till svar. Han skakar på huvudet, förstår ändå inte. Varför göra sig besväret när det är så mycket enklare att brygga?
Why. Det är den vanligaste frågan de får, berättar personalen när kaffet kokat färdigt och de satt sig ner vid köksbordet med varsin kopp. Varför får man inte använda datorn hela tiden? Varför måste man gå och lägga sig? Varför måste man städa? Why?

Vårsolen ligger utspilld som gulvita pölar över trägolvet. Det är fredag eftermiddag och kaotiskt på asylboendet för ensamkommande flyktingbarn. Ny personal för dagen innebär en avsevärt högre ljudnivå, berättar Elisabeth Sjöström och Olle Eriksson, som precis har gått på nattskiftet. Alla pratar i munnen på varandra. Personalen ska prata om vad som har hänt under dagen, ungdomarna har frågor och anekdoter de vill dela med sig av. Surret är som en tjock ljudtapet, dekorerad av skratt, spring, dunsar och tillrop.
Snart blir det lugnt igen. Morgonskiftet har gått för dagen. Ungdomarna söker sig in på sina rum för att lyssna på musik, prata och läsa. I köket står en mörk tonåring och undrar vad som är poängen med kokat kaffe. Why?

I Lapplandskommunen Sorsele är februarikylan förlamande. Det är så kallt att överläppen får en mustasch av rimfrost och ögonfransarna klibbar ihop. Det sticker och svider i skinnet på låren, trots flera lager kläder.
Endast imman på fönstren i den två hundra år gamla prästgården, mitt inne i samhället, skvallrar om att det pågår någonting innanför dörren. Utanför råder evig istid, inne möter luften som en vägg av varm fuktighet. Det luktar nymålat, fräsch plastmatta och sågat trä. Det fåtal möbler som finns där är täckta av plast, och om inte, ett lager av fint sågdamm. Bygglarmet är öronbedövande. Det är bråttom, om två veckor är det tänkt att sju flyktingbarn ska flytta in i väntan på asylbesked.
Det är med påtaglig stolthet initiativtagaren Hans-Erik Linder visar runt bland målarburkar och verktyg.
– Det är synd att du inte har med dig en kamera, så att du kan visa hur fint det blir, säger han och öppnar dörren till ett färdigt rum, målat i lindblomsgrönt. Det är hans favorit, mest tack vare de ljusa färgerna och stora fönstren.
– Hade vi inte fått köpa prästgården hade vi inte tagit det här initiativet, förklarar Hans-Erik. Han berättar att de inledningsvis funderade på Napoleongården, ett nedlagt demensboende, som står tomt och oanvänt. Men känslan var inte den rätta.
– Här är det mer hemtrevligt. Och så är det stor tomt, där man kan vara ute och grilla korv och hitta på nästan vad som helst… odla potatis, om man vill det. Jag tror att de kommer trivas bra här.
Vanligtvis driver Hans-Erik Linder företaget Skogsro, ett hem för ungdomar som hamnat snett eller är lite för bråkiga. Steget därifrån till att driva ett boende för asylsökande barn mellan fjorton och arton år känns inte särskilt långt. Men Hans-Erik betonar att arbetet med flyktingbarn ställer dem, och kommunen, inför helt nya utmaningar. Utmaningar som språkförbistring eller kulturella skillnader.
Kvällen innan rundturen i prästgården anordnar kommunen en informationsträff med anledning av asylboendet. Där finns representanter från Migrationsverket och socialkontoret, kommunens överförmyndare och flyktingsamordnare. En av tankarna med kvällen är att rekrytera gode män. Eftersom ensamkommande flyktingbarn saknar vårdnadshavare måste sådana utses: vuxna som ska fungera som en extra förälder, som ska ta tillvara barnens intressen och sköta alla kontakter med myndigheter. Endast ett tiotal ortsbor dyker upp. Det är tufft att hitta lämpliga kandidater i en glesbygd som Sorsele, konstaterar överförmyndare Leif Karlsson. Han har tillräckliga problem med att hitta gode män till kommunens gamla och sjuka. Nu ska han skaka fram ytterligare sju som vill, och klarar av, att axla rollen som vårdnadshavare. Fick han välja skulle det bli människor med vuxna barn, som vet vad det innebär att vara förälder, men som inte belastas av att ha små barn hemma.
– Det är svårt när man aldrig har varit med om att ta emot sådana här barn. Och man vet ju aldrig vad de har varit med om, säger han. Fördelen med Skogsros arbete är att barnen redan har ett boende och får omvårdnad av personalen. Så trots en roll som liknar förälderns behöver man inte fostra:
– De gode männen behöver inte få upp barnen ur sängen på morgonen. Men de ska finnas till som en resurs.

Varje år kommer hundratals barn utan vårdnadshavare till Sverige. De allra flesta från Irak, Afghanistan och Somalia. Främst rör det sig om sexton- och sjuttonåriga pojkar.
Länge är det tänkt att Skogsro och Sorsele ska ta emot sju av dessa ungdomar. Men redan innan renoveringen är färdig är den åttonde platsen, en akutplats, fylld. Och vid tiden för mitt andra besök har en nionde anlänt, en gänglig ung man som ville följa med när bästa vännen åkte norrut. Riktigt nöjd är han dock inte med att vara i glesbygdsorten, ”det finns inget basketlag här!”.
Trycket på platserna är hårt. Sedan en lagändring som genomfördes i juni förra året är det landets kommuner som har ansvaret för mottagandet av ensamkommande flyktingbarn. Tanken med lagändringen är att det är kommunernas socialtjänst som har bäst kompetens och beredskap för att möta barn i utsatta situationer. Men reformen har kommit av sig. I många kommuner är socialtjänsten hårt ansträngd som det är, och endast femton kommuner har kommit överens med Migrationsverket om att aktivt ta emot ensamkommande flyktingbarn. Mot 185 platser i kommunernas boenden ställs de 147 barn som hittills har sökt asyl i Sverige i år. Och fortfarande sitter 300 barn i tillfälliga boenden i någon av slusskommunerna Sigtuna, Solna, Malmö och Mölndal.
I Sorsele är verksamheten ännu ny och trevande. Nu har alla börjat lära känna varandra och ”leva ihop sig”, säger Elisabeth Sjöström och Olle Eriksson som är två av de sju anställda. Allt har gått förvånansvärt bra, säger de, även om det inte har varit helt smärtfritt. Ett mat- och sovschema ¬– ”Uppstigning: 07.00, Middag: 17.00, Släckning: 22.00” – har nyligen satts upp på kylskåpet.
– Det märks att de inte är så vana vid att hålla tider. Det fungerade inte alls, de var så trötta när de skulle gå i skolan, berättar Olle.
Några av dagens aktiviteter är fasta. Undervisning i svenska för invandrare, som var så populärt att skolan fick förlänga skoldagen. Ungdomarna måste städa och tvätta och hålla mattiderna. Men i övrigt är verksamheten flexibel. De syns ofta runt om i samhället: på biblioteket, i skolans gympasal eller på utflykter.
Språket och kulturskillnaderna, som Hans-Erik Linder bekymrade sig över, har inte ställt till med alltför mycket problem.
– Det kan bli missförstånd ibland. Vi får skratta mycket! En del är svårt att förklara på engelska, som varför Comviq fungerar i Stockholm men inte i Sorsele, säger Olle och Elisabeth.
Eller ”party”. En av tonåringarna får ett SMS och frågar oss vad det betyder. Hur översätter man ett låneord? Vi prövar med fiesta och dancing och lite charader. Han ler brett. Aha. Dancing.
Under tiden vi sitter där i köket och dricker kokkaffe kommer ungdomarna in, en efter en, och pockar på uppmärksamhet. En sjuttonåring med mörka ögon, lockigt hår och drömsk blick står och bläddrar i kokboken för att komma på vad man skulle kunna äta till middag. En annan tonåring, som ler med hela ansiktet under lugg, springer ut och in och visar upp sina kläder. Efter en stund bestäms det att de ska hyra en film för kvällen; Olle tar med sig sex av pojkarna och åker iväg till macken. Stöket och stojet utbyts mot efterlängtad tystnad.
– Jo, surret kan bli lite jobbigt i längden, även om det är mysigt också. Men man vill verkligen sova när klockan är tio, tänk dig att behöva vara helskärpt och ta vettiga beslut hela tiden, och så låter det sådär!
Jag frågar Elisabeth om hennes känslor inför att jobba på asylboendet.
– Det är det sunda förnuftet som får råda. Man måste kunna vara en medmänniska och kunna dra gränser. Det blir en del fostrande, säger hon och blir tyst en stund.
– Ibland är jag rädd för att säga fel, eller för att göra någon illa fast jag menar väl. Så lite återhållsam är jag.

I ett stort rum på nedre våningen står en flicka klädd i rosa overall och flätar håret på den bredaxlade basketspelaren. Hennes rumskamrat sitter med benen i kors på sängen. Jag har fått förhållningsorder, jag får inte nämna deras namn eller ursprung. Jag frågar inte heller. Flickorna är blyga men nyfikna. Flickan i rosa mjukisdräkt är mer framåt än tjejen på sängen, som är yngre och inte riktigt vågar prata engelska. Hon slutar fläta håret och sätter sig på golvet.
– Min gode man är bättre än den jag hade i Sigtuna, säger hon. Hon brydde sig inte, men det gör min gode man här.
Hon funderar en stund, och lyser upp när hon kommer på vad som är allra bäst med Sorsele:
– School’s good, säger hon. Learning is best!
Hennes försiktiga rumskamrat påkallar uppmärksamheten. De växlar några ord på ett främmande språk.
– Min vän vill säga att hon saknar en radio. Hon vill ha en radio på rummet.
Den försiktiga flickan tittar på mig och pekar på blocket i mina händer.
– Radio is important. Se till att du skriver ner det.