Konsertrecensioner

Anna Järvinen

Anna Järvinen är riktigt bra. Dessvärre spelar hon samtidigt som Mando Diao, och någon större publik dyker inte upp. De missar någonting.

Det förvånar att det mest bara talas om Sveriges spastiska unga män med gitarr och blåssektion när det underbara kvicksilvret Anna Järvinen finns att tillgå. Hon lyser av glädje och uttrycker sin musik med hela kroppen istället för att sjunga rakt och upp och ner. Det är trollbindande, Hon är inte särskilt stor, och hennes röst är inte kraftfull som en soulsångares, men hon blir ändå större än den scen hon står på.

Att Anna Järvinen kan förmedla en lågmäld och intim känsla i de lugna stunderna, trots ett ständigt mummel från baren och det fem man starka kompbandet är ett litet under. Bäst är hon dock när bandet och hon får explodera i energiska upptempolåtar, som det avslutande crescendot i Götgatan eller medryckande Leena. Det ligger långt ifrån vad hon gjorde med Granada, och det är jag väldigt glad för.

En speciellt inkallad gäst är Gustav Ejstes, mer känd som Dungen. Om han bidrar någonting till kvällens sound låter jag vara osagt, men hans sporadiska fiolspel ger en speciell atmosfär och duetten han gör med Anna är fin.

Konserten är lång, och någon kanske skulle säga att den är i längsta laget. Själv kan jag inte se mig mätt.

Lykke Li

Halvvägs in i konserten säger Lykke Li: ”Jag tror att det här är den största scenen jag har splelat på. Är det okej?” Ja, Lykke Li. Det är helt okej. Det är precis här du ska vara.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av Lykke Li. Men ut kliver en tjej som är cool och karismatisk så det räcker för att täcka hela scenen på Idun. Hennes energi svämmar över. Hon rör sig på ett sätt som ibland för tankarna till afrikansk tribaldans och till street. Hon har en fantastisk närvaro. Det är funkigt så det förslår – utan att för den sakens skull vara funk. Och det är själfyllt, utan för att vara soul. Och det är förbaskat sexigt, utan att det nog är meningen. Jag är fullständigt golvad, hänförd och hämningslöst kär.

Bara en sådan sak som att trummisen och Lykke står upp och trummar, Moe Tucker style, Lykke Li på cymbalen. Eller att hon sjunger genom en megafon. Fantastiskt! Musiken då? Dansant pop, för det mesta. Till och med balladerna får folk att klättra över axlarna på mig för att komma ner till golvet. Det kanske inte är så originellt, alla gånger, men hennes lite säregna röst gör mycket för helhetsintrycket. Hon har en lite flickaktig röst som, trots sin flickighet, är mycket bärande. Tillsammans med kompbandet ger det ett mycket kraftfullt intryck. När bara några låtar är kvar inser jag att jag sitter och skakar, har hjärtklappning och gåshud – och jag tackar gudarna att Marit Bergman tvingades ställa in.

Ja, Lykke Li. Det är helt okej. Det är bättre än okej. Det är suveränt.

El Perro del Mar

För ett antal år sedan såg jag El Perro del Mar på Gula Villan i Stockholm. Det var bara hon och en gitarr på en helsvart scen och jag blev omedelbart förälskad i hennes säregna röst och melankoliska musik. När El Perro del Mar spelar på Umeå Open 2008 är hon förstärkt av ett kompband. Det är hon, ett antal keyboards, trummor och bas. Och det är väl trevligt ibland, till exempel i I can’t talk about it och Shake it Off, som blir en väldigt gladpoppig och dansvänlig historia i Sara Assbrings och kompbandets händer. Men jag föredrar henne faktiskt ensam med gitarr. I en avskalad omgivning kommer det unika och bräckliga, det mest förtrollande, i hennes musik fram bättre. Och det är i ärlighetens namn roligare att titta på; nu ser de ut som ett proffsband som går upp och gör sin grej för tusende gången. Men El Perro del Mar gör ändå en bra spelning. Det är välspelat, låturvalet täcker alla skivor, jag gillar orgelvibratot som kan höras ibland och hennes röst har den där underbara skörheten i sig som den där första gången jag såg henne.

Men jag föredrog henne då.