Orden räcker inte till

Ibland räcker orden inte till. Som när man talar om skötet, det där som kvinnor har mellan benen. Man får istället navigera sig mellan ord och uttryck som är alldeles för privata, för kliniska och för grova. Det kvinnliga könsorganet är så osynligt, så tabubelagt, att de där bra orden inte finns. Eller också har de blivit bortglömda.

Min mamma sade att vi hade en murra melan benen. Det klingar likt namnet på ett norrländskt sagoväsende. Den skygga Murran, med hjortronrött hår och däven doft av våtmark. Mystifiering är illa, nästan lika illa som att osynliggöra, men jag tillåter mig snedsteget. Trots allt sägs det att könsordet »fitta« har sitt ursprung i en gammal beteckning på strandängar och sumpmark. Eller det motsatta, som tv-profilen Fredrik Lindström menar. I vilket fall kan associationerna lätt gå åt det hållet: den ständigt våta marken, den sträva vegetationen, den genomträngande lukten.

Sedan några år rekommenderar RFSU att småbarnsföräldrar ska kalla flickkönet »snippan«, ett fint ord med lite stuns i. Det är en modifikation av det mjuka och neutrala »snoppen«, lika gångbart på en liten pojke som en vuxen man. Snippan är ett bra ord, tycker både jag och sambon. Och lyckligtvis var vi lika överens om det allra mest förhatliga: »framstjärten«.

Jag kan på rak arm komma på ett tiotal mer eller mindre nedsättande benämningar på underlivet. Skäggbiffen. Musen. Muffen. Geggvecket. Puppan. Kisstofsen. Bävern. Pullan. Köttgrottan. Kussimurran. Men inget av dem är så vedervärdigt som »framstjärten«. Precis som om det inte fanns någonting där. Vid ett tillfälle frågade jag en tvåbarnsmamma om hon kallade sin sons könsorgan framstjärt också. Nej, svarade hon, varför skulle hon göra det? Han har ju snopp, förklarade hon. Men flickor har ju också någonting där. Man kan gå på fingerfärdig upptäcksfärd, över venusberget till slidan via klitoris och alla dessa blygdläppar och mängder av känselceller. Sådant som har helt andra funktioner än sådant man gör på toaletten. Om murran är en framstjärt faller det sig naturligt att slidan är ett rövhål. Och så vill vi ju inte ha det.

Jag tror att orden har betydelse. Jag tror att alla kränkande öknamn, de som dominerar vårt ordförråd, kan leda till att flickor föraktar sitt eget kön. Jag tror att alla förminskande termer, som antyder att allt tjejer gör med underlivet är att kissa och bajsa, gör att många kvinnor känner sig främmande inför sitt sköte. Vi tuktar, rakar, friserar, tvättar och överväger intimkirurgi för att göra någonting åt att blygdläpparna kikar fram och gör sig påminda. Det ska ju inte finnas någonting där. »Där nere«, sagt med spänt dämpad röst och ögon som fladdrar efter någon som kan höra, är den förbjudna zonen dit ingen karta eller ordbok når.

Med det i åtanke är det inte underligt att en ansenlig mängd kvinnor inte vet hur de fungerar sexuellt. Njutningen och orgasmen uteblir. Och många är de unga tjejer som ligger och spänner sig, eller som tvättar till sig en svampinfektion. De är rädda för att lukta kisstofs och framstjärt. När allt de luktar är Murran från Vittulajänkke, med hjortronrött hår och doft av våtmark.