Fristad för unga på flykt

– Varför kokar du kaffe på spisen när det finns en sådan där?
Den mörka tonåringen pekar på kaffebryggaren som står på köksbänken. Why, frågar han uppfordrande. Det blir godare kaffe, får han till svar. Han skakar på huvudet, förstår ändå inte. Varför göra sig besväret när det är så mycket enklare att brygga?
Why. Det är den vanligaste frågan de får, berättar personalen när kaffet kokat färdigt och de satt sig ner vid köksbordet med varsin kopp. Varför får man inte använda datorn hela tiden? Varför måste man gå och lägga sig? Varför måste man städa? Why?

Vårsolen ligger utspilld som gulvita pölar över trägolvet. Det är fredag eftermiddag och kaotiskt på asylboendet för ensamkommande flyktingbarn. Ny personal för dagen innebär en avsevärt högre ljudnivå, berättar Elisabeth Sjöström och Olle Eriksson, som precis har gått på nattskiftet. Alla pratar i munnen på varandra. Personalen ska prata om vad som har hänt under dagen, ungdomarna har frågor och anekdoter de vill dela med sig av. Surret är som en tjock ljudtapet, dekorerad av skratt, spring, dunsar och tillrop.
Snart blir det lugnt igen. Morgonskiftet har gått för dagen. Ungdomarna söker sig in på sina rum för att lyssna på musik, prata och läsa. I köket står en mörk tonåring och undrar vad som är poängen med kokat kaffe. Why?

I Lapplandskommunen Sorsele är februarikylan förlamande. Det är så kallt att överläppen får en mustasch av rimfrost och ögonfransarna klibbar ihop. Det sticker och svider i skinnet på låren, trots flera lager kläder.
Endast imman på fönstren i den två hundra år gamla prästgården, mitt inne i samhället, skvallrar om att det pågår någonting innanför dörren. Utanför råder evig istid, inne möter luften som en vägg av varm fuktighet. Det luktar nymålat, fräsch plastmatta och sågat trä. Det fåtal möbler som finns där är täckta av plast, och om inte, ett lager av fint sågdamm. Bygglarmet är öronbedövande. Det är bråttom, om två veckor är det tänkt att sju flyktingbarn ska flytta in i väntan på asylbesked.
Det är med påtaglig stolthet initiativtagaren Hans-Erik Linder visar runt bland målarburkar och verktyg.
– Det är synd att du inte har med dig en kamera, så att du kan visa hur fint det blir, säger han och öppnar dörren till ett färdigt rum, målat i lindblomsgrönt. Det är hans favorit, mest tack vare de ljusa färgerna och stora fönstren.
– Hade vi inte fått köpa prästgården hade vi inte tagit det här initiativet, förklarar Hans-Erik. Han berättar att de inledningsvis funderade på Napoleongården, ett nedlagt demensboende, som står tomt och oanvänt. Men känslan var inte den rätta.
– Här är det mer hemtrevligt. Och så är det stor tomt, där man kan vara ute och grilla korv och hitta på nästan vad som helst… odla potatis, om man vill det. Jag tror att de kommer trivas bra här.
Vanligtvis driver Hans-Erik Linder företaget Skogsro, ett hem för ungdomar som hamnat snett eller är lite för bråkiga. Steget därifrån till att driva ett boende för asylsökande barn mellan fjorton och arton år känns inte särskilt långt. Men Hans-Erik betonar att arbetet med flyktingbarn ställer dem, och kommunen, inför helt nya utmaningar. Utmaningar som språkförbistring eller kulturella skillnader.
Kvällen innan rundturen i prästgården anordnar kommunen en informationsträff med anledning av asylboendet. Där finns representanter från Migrationsverket och socialkontoret, kommunens överförmyndare och flyktingsamordnare. En av tankarna med kvällen är att rekrytera gode män. Eftersom ensamkommande flyktingbarn saknar vårdnadshavare måste sådana utses: vuxna som ska fungera som en extra förälder, som ska ta tillvara barnens intressen och sköta alla kontakter med myndigheter. Endast ett tiotal ortsbor dyker upp. Det är tufft att hitta lämpliga kandidater i en glesbygd som Sorsele, konstaterar överförmyndare Leif Karlsson. Han har tillräckliga problem med att hitta gode män till kommunens gamla och sjuka. Nu ska han skaka fram ytterligare sju som vill, och klarar av, att axla rollen som vårdnadshavare. Fick han välja skulle det bli människor med vuxna barn, som vet vad det innebär att vara förälder, men som inte belastas av att ha små barn hemma.
– Det är svårt när man aldrig har varit med om att ta emot sådana här barn. Och man vet ju aldrig vad de har varit med om, säger han. Fördelen med Skogsros arbete är att barnen redan har ett boende och får omvårdnad av personalen. Så trots en roll som liknar förälderns behöver man inte fostra:
– De gode männen behöver inte få upp barnen ur sängen på morgonen. Men de ska finnas till som en resurs.

Varje år kommer hundratals barn utan vårdnadshavare till Sverige. De allra flesta från Irak, Afghanistan och Somalia. Främst rör det sig om sexton- och sjuttonåriga pojkar.
Länge är det tänkt att Skogsro och Sorsele ska ta emot sju av dessa ungdomar. Men redan innan renoveringen är färdig är den åttonde platsen, en akutplats, fylld. Och vid tiden för mitt andra besök har en nionde anlänt, en gänglig ung man som ville följa med när bästa vännen åkte norrut. Riktigt nöjd är han dock inte med att vara i glesbygdsorten, ”det finns inget basketlag här!”.
Trycket på platserna är hårt. Sedan en lagändring som genomfördes i juni förra året är det landets kommuner som har ansvaret för mottagandet av ensamkommande flyktingbarn. Tanken med lagändringen är att det är kommunernas socialtjänst som har bäst kompetens och beredskap för att möta barn i utsatta situationer. Men reformen har kommit av sig. I många kommuner är socialtjänsten hårt ansträngd som det är, och endast femton kommuner har kommit överens med Migrationsverket om att aktivt ta emot ensamkommande flyktingbarn. Mot 185 platser i kommunernas boenden ställs de 147 barn som hittills har sökt asyl i Sverige i år. Och fortfarande sitter 300 barn i tillfälliga boenden i någon av slusskommunerna Sigtuna, Solna, Malmö och Mölndal.
I Sorsele är verksamheten ännu ny och trevande. Nu har alla börjat lära känna varandra och ”leva ihop sig”, säger Elisabeth Sjöström och Olle Eriksson som är två av de sju anställda. Allt har gått förvånansvärt bra, säger de, även om det inte har varit helt smärtfritt. Ett mat- och sovschema ¬– ”Uppstigning: 07.00, Middag: 17.00, Släckning: 22.00” – har nyligen satts upp på kylskåpet.
– Det märks att de inte är så vana vid att hålla tider. Det fungerade inte alls, de var så trötta när de skulle gå i skolan, berättar Olle.
Några av dagens aktiviteter är fasta. Undervisning i svenska för invandrare, som var så populärt att skolan fick förlänga skoldagen. Ungdomarna måste städa och tvätta och hålla mattiderna. Men i övrigt är verksamheten flexibel. De syns ofta runt om i samhället: på biblioteket, i skolans gympasal eller på utflykter.
Språket och kulturskillnaderna, som Hans-Erik Linder bekymrade sig över, har inte ställt till med alltför mycket problem.
– Det kan bli missförstånd ibland. Vi får skratta mycket! En del är svårt att förklara på engelska, som varför Comviq fungerar i Stockholm men inte i Sorsele, säger Olle och Elisabeth.
Eller ”party”. En av tonåringarna får ett SMS och frågar oss vad det betyder. Hur översätter man ett låneord? Vi prövar med fiesta och dancing och lite charader. Han ler brett. Aha. Dancing.
Under tiden vi sitter där i köket och dricker kokkaffe kommer ungdomarna in, en efter en, och pockar på uppmärksamhet. En sjuttonåring med mörka ögon, lockigt hår och drömsk blick står och bläddrar i kokboken för att komma på vad man skulle kunna äta till middag. En annan tonåring, som ler med hela ansiktet under lugg, springer ut och in och visar upp sina kläder. Efter en stund bestäms det att de ska hyra en film för kvällen; Olle tar med sig sex av pojkarna och åker iväg till macken. Stöket och stojet utbyts mot efterlängtad tystnad.
– Jo, surret kan bli lite jobbigt i längden, även om det är mysigt också. Men man vill verkligen sova när klockan är tio, tänk dig att behöva vara helskärpt och ta vettiga beslut hela tiden, och så låter det sådär!
Jag frågar Elisabeth om hennes känslor inför att jobba på asylboendet.
– Det är det sunda förnuftet som får råda. Man måste kunna vara en medmänniska och kunna dra gränser. Det blir en del fostrande, säger hon och blir tyst en stund.
– Ibland är jag rädd för att säga fel, eller för att göra någon illa fast jag menar väl. Så lite återhållsam är jag.

I ett stort rum på nedre våningen står en flicka klädd i rosa overall och flätar håret på den bredaxlade basketspelaren. Hennes rumskamrat sitter med benen i kors på sängen. Jag har fått förhållningsorder, jag får inte nämna deras namn eller ursprung. Jag frågar inte heller. Flickorna är blyga men nyfikna. Flickan i rosa mjukisdräkt är mer framåt än tjejen på sängen, som är yngre och inte riktigt vågar prata engelska. Hon slutar fläta håret och sätter sig på golvet.
– Min gode man är bättre än den jag hade i Sigtuna, säger hon. Hon brydde sig inte, men det gör min gode man här.
Hon funderar en stund, och lyser upp när hon kommer på vad som är allra bäst med Sorsele:
– School’s good, säger hon. Learning is best!
Hennes försiktiga rumskamrat påkallar uppmärksamheten. De växlar några ord på ett främmande språk.
– Min vän vill säga att hon saknar en radio. Hon vill ha en radio på rummet.
Den försiktiga flickan tittar på mig och pekar på blocket i mina händer.
– Radio is important. Se till att du skriver ner det.

Det osynliga landskapet

“Törs journalister inte skriva Lappland?”
Frågan ställs i en insändare till Catharina Grünbaum, språkvårdare på Dagens Nyheter. Hon konstaterar att landskapen egentligen utgör vår mentala karta över Sverige och är det korrekta sättet att benämna området. “Kanske är det så som insändaren antyder”, skriver hon, “att namnet Lappland inte uppfattas som politiskt korrekt. Det leder tanken till Skansenkultur och folklore”. Men en vecka senare tvingas språkvårdaren att återigen ta upp frågan. Hon berättar att hon är nermejlad av protester från personer som bestämt hävdar att de inte bor i Lappland.

– Jag fick otroligt många brev av människor som förklarade att den mentala kartan ser annorlunda ut däruppe i jämförelse med södra Sverige. Någon kallade till exempel Lappland ett “turistlandskap”, säger Catharina Grünbaum.

Vi talar sällan om det landskap som heter Lappland. Södra Lappland blir i stället Västerbotten, medan det nordligaste inlandet får vara en del av Norrbotten, precis som länsgränserna förespråkar. Identifikationen med ett län snarare än ett landskap är någonting unikt för den nordliga landsänden, till exempel ligger Växjö i Småland och inte i Kronoberg, medan Vilhelmina och Sorsele i regel placeras i Västerbotten. Det kan tyckas att frågan inte är speciellt kontroversiell, men många har åsikter, lika skiftande som de älvar som förbinder fjällen med kusten.

Imperialistiskt att säga Västerbotten

– När jag var barn trodde jag att jag bodde i Västerbotten. När min äldre bror berättade att jag faktiskt bodde i Lappland blev jag förbannad på honom, berättar dramatikern och poeten Börje Lindström från Latikberg i Vilhelmina, numera bosatt i Stockholm.

Anledningen till att jag talar med honom är en tio år gammal intervju, där han med eftertryck säger att han är en lappländsk författare och inte en västerbottnisk. Kustlandskapet, säger han i intervjun, är “futtigt och genomtråkigt”, medan Lappland är stort och fritt, och de ska inte blandas samman.

– Det är imperialistiskt. Umeå är lite som Rom, och synen på Lappland är ungefär som romarriket såg på Germanien. När man talar om Lappland blir det ofta, lite nedlåtande, “inlandet” – och inlandet är fyllt av folk klädda i skoteroverall. Man har ingen aning om vad Lappland är, säger Börje Lindström.

– Det är väl inte en särskilt viktig fråga, konstaterar Börje Lindström. Men, fortsätter han:
– Jag tycker att man ska kalla saker vid sina rätta namn.

Börje Lindström är inte den enda författare som kallats västerbottnisk, trots ett ursprung i Lappland. Författarinnan Linnea Fjällstedt sägs skildra människor i Västerbottens fjällvärld, medan Helmer Grundström från Svanabyn i Dorotea brukar beskrivas som den första författaren från Västerbotten av rikslitterär betydelse.
– Helmer Grundström använde begreppet Lappland frimodigt om sig själv, han skrev till exempel Lappmarksdikter. Det var någonting som karaktäriserade trakten. För oss idag finns det inte så mycket “Lappland”, säger kulturjournalisten Gunnar Balgård som skrivit Helmer Grundström-biografin Detta är mitt land.

Balgård själv menar att han inte lämnar Västerbotten om han åker till inlandet, såvida han inte besöker Jokkmokks marknad – begreppet förknippar han med samer, så som landskapsnamnet antyder, förklarar han.
– Jag tror att begreppet Västerbotten är någonting vi vid kusten lagt på inlandet, utan att inlandsborna själva har blivit tillfrågade, säger han.
– Grundström tyckte själv att han tillhörde en speciell nybyggarkultur, han hade inget annat att hänvisa till. Om det fanns något att vara stolt över så var det att man hade brutit mark, säger Gunnar Balgård.

Kolonialism och postkolonialism

Anders Öhman, professor i litteraturvetenskap vid Umeå Universitet, har ett innerligt förhållande till den norrländska historien och litteraturen. Den är så komplex och outforskad, säger han. Han menar att Norrlands struktur liknar Kanadas och Australiens, om än i mindre skala.
– Norrland betraktades som fattigt och okultiverat. Nybyggarna förtrycktes av kolonialmakten. Schwärje, som Sara Lidman kallade den, säger Anders Öhman.
Förhållandet mellan kusten och inlandet beskriver han som ett förhållande mellan förtryckare och förtryckt. Kuststäderna är kolonialmaktens platser, förklarar han, där överklassen och ämbetsmännen bosätter sig, medan nybyggarna blir en andra klassens medborgare.
– Norrland har egentligen en klassisk kolonisationshistoria, om än i liten skala, förklarar Anders Öhman.

Ska man tro den postkoloniala teorin, som bland annat används för att analysera tankar och idéer som är ett arv från den europeiska kolonialismen i utomeuropeiska länder, är det inte konstigt att Lappland är ett osynliggjort och förminskat landskap. Det går att förklara att regionen försvinner ur geografiböcker och identitet, eller att dess innevånare utmålas som okultiverade och att man som Vilhelminabo hellre gör sig själv till västerbottning än att vara en obildad vilde i skoteroverall. Den postkoloniala teorin menar nämligen att man framställer periferin, det främmande området – i detta fall Lappland – som någonting lägre stående, en exotisk motsats kallat Det Andra. Det är ett fenomen som börjar redan på medeltiden, då man föreställer sig att området norr om Värmland är ett sagolandskap där jättar och trollkarlar vistas. Av samma anledning blir allting norr om Gävle än idag förminskat ner till ett enda otydligt Norrland som bebos av lugna och sävliga och lite tröga norrlänningar, i stället för att uppmärksamma den kulturella och dialektala mångfald som finns i regionen.

Lapplands historia en möjlig förklaring

Historikern Peter Sköld, professor vid Centrum för Samisk Forskning vid Umeå Universitet, säger att han endast kan spekulera i varför man inte talar om Lappland. Det finns ingen forskning i ämnet, förklarar han. Men identitet är en nyckel till att förstå möjliga orsaker till fenomenet, säger han.

Vår identitet och sättet vi tänker oss kulturella och geografiska gränser är beroende av en mängd olika omständigheter. Vissa gränser har djupa historiska rötter, medan andra är relativt nya.
Flera av landskapen i södra Sverige har en vördnadsfull ålder som sträcker sig många hundra år tillbaka i tiden, landskap som lydde under egna lagar och egen administration. Det inre, norra Norrland var dock länge en vit fläck på kartan, med osäkra gränser och en administration som skilde sig från övriga Sverige. Medan området kring Bottenviken delades upp i Öster- och Västerbotten vid 1400-talets slut, fick lappmarkerna vänta till i början av 1600-talet för att bli landskapet Lappland. Ett knappt halvsekel senare hade landskapen blivit till län och i norr innebar detta ett enda storlän; Västerbottens län. Namnet Lappiæ nämns dock för första gången redan på 1100-talet av den danske historikern Saxo Grammaticus.

– Man måste tänka på att de som bodde i det här området på 1600-talet och dessförinnan var samer, säger Peter Sköld.
Och samerna hade redan sina gränser, bland annat i form av samebyar och lappmarkernas handelsområden. När man talade om Lappland talade man alltså om Lappland utifrån, och inte från den plats där identiteten kunde ha etablerats.

Starka band med kusten

Peter Sköld plockar fram Johannes Schefferus ”Lappland” ur sin bokhylla. Det är en bok som samlar rapporter från präster verksamma i området, och som kom ut 1673 på latin. Boken översattes snabbt till franska, engelska och tyska, men på svenska fanns den inte tillgänglig förrän trehundra år senare.
– Om den här hade översatts till svenska tidigare är det tänkbart att namnet Lappland hade kunnat få ett starkare fäste, säger Peter Sköld.
Schefferus ”Lapponia”, som originaltiteln lyder, skrevs under tiden regionen koloniserades och då bosättarnas identitet fastställdes.
– Nybyggarna kommer in utifrån, från andra områden, och när de bosätter sig i det här området har de främst kontakt med länsstyrelsen. Det är med länet de kommer i kontakt, inte landskapet, förklarar Peter Sköld.

Catharina Grünbaum föreslår också hon den starka kontakten med kusten som en anledning till att lapplänningar kallar sig västerbottningar.
– För mig är det solklart att Jokkmokk ligger i Lappland, men där uppe är gränserna otydliga. Jag får erkänna mig besegrad, säger hon.
Språkvårdaren berättar att hon också fått brev från människor som äntligen fått hamna där de bor men att de var få i jämförelse.
– Jag tror att det framför allt gäller Norrbotten. Det är nytt i förhållande till Västerbotten, så där är länstillhörigheten inte lika stark, säger Catharina Grünbaum.

Hellre Norrland än Lappland?

– I jämförelse med Lappland är Norrland en vedertagen beteckning på den nordliga landsänden. Jag kan tänka mig att många tror att Lappland är ett skämtnamn och att det är någonting som inte finns i verkligheten, föreslår Peter Sköld.
Catharina Grünbaum håller dock inte med honom om detta:
– Lappland är ett väl etablerat begrepp i synen på Sverige. Meteorologer talar till exempel om Lapplandsfjällen och inte om Norrbottensfjällen. Folk har bara lite olika uppfattningar om vad som är korrekt.