Radio Dept, Pet Grief

Visa mig din skivsamling, och jag ska säga vem du är.
Det behövs bara några få skivor. “Love at Absolute Zero”, den suveräna skivan av lika suveräna My Favorite. “Her Handwriting”, Bobby Wrattens fullängdsdebut som soloartist under namnet Trembling Blue Stars. Kanske skulle jag plocka fram någonting elektroniskt och någonting skramligt. Men det krävs någon speciell för att jag ska spela “Lesser Matters” i den situationen. Någon som jag redan tycker om; en rynkad näsa skulle annars kunna innebära Den Snabbaste Vägen ut ur mitt liv. Och det vore alltför intimt att dela den upplevelsen med vem-som-helst. Radio Dept. säger alltför mycket om mitt känsloliv.

Det var då.
Jag hade nyligen flyttat till Stockholm. Vi hade målat om vardagsrummet och möblerat med den nygamla soffan från femtiotalet. En kartong med cd-skivor på golvet. Jag assisterade med mina öron och flinka skivbyten efter några sekunders generisk singer-songwriter-musik. Radio Dept hamnade aldrig ens i en “kanske”-hög. Den hembrända ep:n lyssnades igenom, från början till slut, med en gång. Jag kunde för mitt liv inte lära mig vad de hette, jag brukar nämligen ha problem med både namn och låttitlar. Istället fick de heta “det där bra bandet”.

“Det där bra bandet. Vad hette de? Dem ska du skriva om.”

Min skivsamling fylldes på med ep på vinyl och cd, så bra att jag i min kärlek kände att jag inte behöver köpa fler skivor, jag har ju upplevt perfektion. “Lesser Matters” följde i konsekvens. Då skrev jag om dem, det är drygt tre år sedan nu: Tack för att ni en gång träffades och bestämde er för att göra musik tillsammans. Tack för att den ger guldkant på tillvaron. Tack för “Lesser Matters”. Allt jag skrev då känner jag nu. Hängivenhet. Välbehag. Lugn. Allt jag tyckte om skivan tycker jag fortfarande: Tack för den ljuvligaste lilla syntslinga. Tack för att den rör sig lika varsamt som morgondimma över en mörk myrbäck. Tack för att det prasslar och skramlar, tack för att det låter så sorgset när Elin och Johan sjunger tillsammans.

De var så perfekta.
Jag var inte ensam om att tycka det.

Det hade äntligen kommit ett band som lät precis som bandet i mina drömmar skulle låta.

Efter detta var min kärlek – gränsande till besatthet – för The Radio Dept. cementerad.
Billy Rimgard, the Cricket

Där satt den.
Terry Ericsson, the Cricket

Så generösa, så otroligt givande och inkännande, fyllda av integritet och idéer och ödmjukhet. Radio Dept. är inspirerande på så många olika sätt. Mina känslor gentemot dem kan endast beskrivas på ett sätt: ohämmad, ogenerad kärlek.

Nu är nu.
Det har hänt mycket på tre år. Jag kämpar ensam med min mammas gamla stereo, som antingen slår av den vänstra högtalaren eller också spelar på alldeles för hög volym. Jag bryr mig inte om grannarna hör. Det ligger ett förhandsexemplar av “Pet Grief” i cd-spelaren. Jag kommer på mig själv med att reagera med besvikelse när tonerna av den sista låten har tystnat, men inte av någon annan anledning än att det blivit tyst. Besvikelsen övergår i glädje när jag inser att jag faktiskt kan spela skivan från början igen.

Som när “Lesser Matters” blev utsedd till 00-talets bästa skiva i Digfi-boken. Först blev vi jätteglada, men sedan, nästan direkt, blev vi jättenojiga. Det kändes som “det här var droppen, nu kommer de att börja sparka och spotta på oss”.
Johan Duncanson, Sonic #27

Jag tror inte att du behöver oroa dig, Johan. “Pet Grief” är en fantastisk skiva, lika fantastisk som “Lesser Matters” någonsin var, är och förblir. Det är få som lyckas renodla sitt uttryck och hitta en väg som både är en total utveckling men samtidigt är en totalt logisk väg att gå, skriver Billy Rimgard här bredvid i Beneath a Steel Sky. Han har – förstås, det brukar han ha när han skriver om Radio Dept. – fullständigt rätt. Jag upplever “Pet Grief” som det Radio Dept. jag känner och älskar; det är konsekvent, det är vackert; jag kommer på mig själv med att sitta och kallsvettas, fast jag fryser är tröjan blöt, jag vill göra musiken rättvisa och nervositeten gör sig påmind. Hur skulle jag någonsin kunna göra det? “Pet Grief” är popmagi.

Jag vill byta ut mina minnen. Jag vill inte befinna mig på Rosviksdisco och dansa tryckare till “Right Here Waiting” med Jerker längre. Jag vill dansa tryckare med Jerker till “I Wanted You to Feel the Same”. Jag vill inte skriva om Belle & Sebastian att de gjort den vackraste musik jag någonsin hört. Jag vill skriva om Radio Dept. istället, att de är de ljuvaste och skiraste solstrålar som någonsin kunde titta fram bland mörka moln. Jag vill förklara att de mörka pianoanslagen i “The Worst Taste In Music” känns som tårar, att det sprudlar som av kolsyra i “Always a Relief”, att alla små slingor jag kan höra och känna i “Interlude #1” och “Interlude #2”är precis som jag vill höra och känna dem, att den mjuka filten av gitarrerna och basen i “Every Time” har underbara invävda glittriga toner som liksom fnittrar, att “It’s Personal” ger mig rysningar av sällsam njutning, att jag älskar älskar älskar den perfekta avvägningen mellan närvaro och distans som är Radio Dept. “Pet Grief” är en sådan skiva som jag inte kommer att kunna dela med vem-som-helst. Den är redan en del av mig.