Rebeller i rosa – litterära kvinnor som brukar våld

”Har du tänkt på en sak?”, frågade han mig när vi satt och diskuterade genusfrågor vid köksbordet. ”Det är ingen som reagerar nämnvärt när en kvinna ger en man en örfil. Det kanske blir lite pinsamt om det sker offentligt. Men det är ju också en våldshandling. Vad beror det på?”

Statistiken talar sitt tydliga språk. Även om de kvinnor som begår våldsbrott har ökat i antal, är de fortfarande få. Och kvinnor som begår våldsbrott beskrivs ofta som offer för olyckliga omständigheter; de ses inte riktigt som ansvariga för sina handlingar. Fenomenet har granskats av journalisterna Anna Wetterqvist och Suzanne Kordon i boken Gärningsmannen är en kvinna, men är lätt att upptäcka om man bara ser sig omkring. Barnflickan Sara Svensson beskrevs som en späd och vän varelse vid mediarapporteringen under Knutbyrättegången, inte som den kallblodiga och beväpnade mördaren hennes offer såg. Det hette att Sara blev manipulerad till att döda, av mannen hon älskade. Detsamma gäller de brittiska seriemördarna Myra Hindley och Rosemary West. Att de begått mord på ett flertal barn respektive unga kvinnor tillsammans med sina manliga kärlekspartners tycks implicera deras oskuld. Självmordsbombaren Hanadi Jaradat, beskrivs som ”oskuldsfull” och som driven till dådet av sorg efter sin bror, fader och fästman, i den omdiskuterade installationen ”Snövit och sanningens vansinne” som ställdes ut på Historiska museet i januari 2004.

Våld ses som en naturlig del av manlighet. Våld är ingen naturlig del av kvinnlighet. Och våldet tonas ner genom att gärningskvinnans kvinnlighet accentueras. Hon är moderlig; en trebarnsmamma eller en sjuksköterska istället för en 33-åring. Eller också beskrivs hennes utseende.

Vit som snö, röd som blod, och hennes hår var svart som ebenholts.

Bilden av den kvinnliga våldsbrottslingen som offer är tacksam. Hon är inget hot mot samhället. Hon är inte ett hot mot den kvinnliga könsrollen. Hon agerar visserligen okvinnligt genom sitt våldsbrott, men tolkas lätt in i en kvinnlig offerroll igen. Hon är inte särskilt uppseendeväckande. Hon väcker inte debatter. Hon är ett passivt offer utan egen handlingskraft.

Det är anledningen till att man inte reagerar på att kvinnor ger en och annan man en bitch slap eller två – det sker i underläge. Det är inte hotfullt. Men det finns kvinnor som är hotfulla, som väcker debatter och uppseende men på en och samma gång hyllas som feministiska hjältinnor. Nina Björk kallade dem ”ninjafeminister” eller ännu hellre ”cynistfeminister” i sin bok Under det rosa täcket: aggressiva tjejer som beter sig lite som män. Som tar för sig. Som slår tillbaka.

I slutet av åttiotalet orsakade Helen Zahavis roman En jävla helg het debatt, som slutligen tvingade Zahavi att fly landet. Den franska författarinnan och filmskaparen Virginie Despentes film Baise-Moi, baserad på den bästsäljande romanen med samma namn, förbjöds i vissa länder på grund av sitt explicita innehåll. Anja Snellmans Rädslans geografi är en finsk roman på samma tema, också den omgiven av massmedial turbulens. Varför denna uppståndelse, när samma tema i en roman eller film med manlig huvudroll inte skulle orsaka mycket mer än ett höjt ögonbryn? Och när det kvinnliga våldet borde vara ofarligt?

Bella, Lyyra, Manu och Nadine är inte ofarliga. De slår tillbaka på männens planhalva, på männens villkor; det utgör det kontroversiella i En jävla helg, Baise-Moi, och Rädslans geografi. Bella, Lyyra, Manu och Nadine går inte att tolka som offer. De står bredbenta och beväpnade i mötet med de män som vill förnedra dem.

Den feministiska teoretikern Andrea Dworkin menar att hemmet är motsatsen till frihet. Hemmet är istället ett fängelse där kvinnor torteras och bränns levande. Till skillnad från vad vårt språkbruk ger sken av är hemmet inte ”trygghet”. Men utanför hemmet finns inte heller frihet. Thelma i Ridley Scotts film Thelma & Louise flydde sin kontrollerande make, men fann sig utsatt för sexuellt våld, och den frihet de båda väninnorna hittar med hjälp av vapen och våld är dyrköpt – den leder till döden.

Vad Bella vill ha är något hon inte kan få. Hon vill ha öppna fönster på sommarkvällarna. Ensamma promenader längs stranden. Ingen oro för att bilen ska gå sönder på motorvägen. Ingen fasa för mörkret. Ingen skräck för gäng. Inga kommentarer på gatan. Inget tafsande i tunnelbanan. Inget mer strykande medhårs av fruktan för en knytnäve i ansiktet, ett brutet näsben, blod och snor som rinner ner i munnen. Bella är född fri och ändå ständigt slagen i bojor.

Det skulle kunna kallas ”rädslans geografi”, för att låna ett begrepp från Anja Snellman och utvecklingsromanen med samma namn. Rädslans geografi är de platser kvinnor måste undvika om de är på egen hand efter mörkrets inbrott. Parker och barer. De mörka och undangömda platserna. Alla handlingar och utrymmen som kvinnor undviker på grund av sin rädsla för övergrepp och våldtäkt. Det är de platserna som övertas av Bella, av Manu och Nadine, Legs och de andra tjejerna i tjejligan Foxfire i Joyce Carol Oates roman med samma namn, och deras mer intellektuella motsvarigheter på Midnattsinstitutet i Rädslans geografi.

Helen Zahavi tecknar en bild av kvinnlighet som dels knuten till kroppslighet, till att vara det begärda objektet, dels till psykisk och fysisk ofrihet. Bella lever i en liten och mörk källarlägenhet, och hennes redan lilla värld begränsas ytterligare med varje flås hennes förföljare förmedlar via telefonsladden från den luftiga vindsvåningen på andra sidan gatan. Han sover för öppna fönster, hon låser fönstren till sin redan kvava bostad. Men Bella vaknar en morgonen och inser att hon har fått nog. Hon kliver ut ur sin position som kvinna – begränsad, rädd, maktlös – och in i den manliga, offentliga världen. Hon ser ut som en kvinna, hon låter som en kvinna, men hon beter sig som en man. Och när männen möter Bella blir de till kvinnor; tolkade i sin kroppslighet och sin offerposition.

En jävla helg gjorde att Helen Zahavi blev berömd. Men hon anklagades också för att vara psykiskt sjuk, medan hennes författarkollega Bret Easton Ellis våldsamma roman American Psycho föranledde att han sågs som kriminell och borde ställas inför rätta. Det är en diskrepans som speglar synen på våldsamma män och kvinnor. Stieg Larsson skildrar företeelsen i romansviten Millennium: den aggressiva romankaraktären Lisbeth Salander stämplas som både utvecklingsstörd och psykiskt sjuk av en oförstående omgivning.

I Virginie Despentes roman Baise-Moi – titeln är en uppmaning, ”knulla mig!” – utsätts Nadine för en brutal gruppvåldtäkt. Under tiden den pågår ligger hon stilla och tyst, hon går inte med på att vara med i det som händer. ”Titta på henne”, säger en av våldtäktsmännen. ”Hon gråter inte ens, hon är inte ens en kvinna”. Hos Despentes är kvinnan det blödande, gråtande offret för sexuellt våld. Men Nadine och Manu tar (det sexuella, det våldsamma) kommandot, de är maskulint aktiva medan de feminint passiva männen utsätts för sexuellt betonat våld.

With the ends of her fingers, she caresses the gun grip and masturbates the barrel, caresses the metal as if she’s making it harder and tighter, so it will go off in her mouth like lead come.

I verkligheten är den våldsamma kvinnan, liksom den våldsamma mannen, en tragisk och trasig varelse. Som tankeexperiment och fiktion är hon dock intressant. Enligt Nina Björk är inte våldet en hållbar feministisk strategi. Hon menar att cynismfeminismen ger uttryck för en kvinnlighet och manlighet som maktpositioner i en polär värld där det gäller att äta eller ätas, vara jägare eller offerlamm. ”Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”, som Joyce Carol Oates uttrycker sig genom Legs mun i Foxfire. Bella, Nadine och Manu kan enligt Björk inte kallas feminister, om man med feminism menar en vilja att förändra samhällsordningen som uppbyggd av förtryckare och förtryckta. Men, påpekar hon: det är romaner som kan belysa kön som kulturella kategorier.

Varken Bella eller Lyyra blir straffade för sitt könsöverskridande. Bella fortsätter att andas, som en varning till alla de män som funderar på att oombedda gräva fingrarna i någons mjuka hull. Men Lyyra ger upp: hon ser ingen hållbarhet i våldet.

Våldsamma kvinnor utmanar inte samhällsordningen. Men ibland kan de utmana våra föreställningar om kön; om våld som maskulint och kvinnan som passivt offer. Det visar konroverserna kring romaner och filmer som Rädslans geografi, Baise-Moi och En jävla helg. Våldet i filmer som Charlies Angel’s är inte provokativt. Det inte sätter mannen i en kvinnlig position, och dessutom oskadliggörs det könsöverskridande elementet genom tuttar, rumpa och manlig uppdragsgivare. De tre änglarna är fortfarande sexobjekt. Det är inte Bella.

Om man är Bella, kan man bryta mot alla regler. Om man är Bella och adrenalinet svallar kan man kasta huvudet bakåt och driva med den falliska guden som misslyckades.