Recension: Patrick Wolf, Wind in the Wires

Patrick Wolf, Wind in the Wires
Patrick Wolf är en av de där artisterna som trollbinder. Hans musik väcker hjärtslagen och sagoberättandet. Han är en artist som känns hemma bland clowner, skäggiga damer och knivkastare. Fast smygande i den mörka skuggan av cirkustältet, när alla barnfamiljer har gått hem och marken är kletig av sockervadd. Kanske vargpojken, likt Wolfs persona från debutskivan Lycanthropy. Eller trollkarlens lärling.

Wolf gör pop. Men det är precis lagom skruvat, egensinnigt och dramatiskt för att det ska vara riktigt originellt, vare sig man talar om Lycanthropy eller uppföljaren Wind in the Wires. Nu är The Magic Position här, lika förhäxande som sina föregångare.

Kanske är det tröttsamt att i ännu en recension läsa om sagor, magi och folktro? Det kan inte hjälpas. Vid tiden för Wind in the Wires uppkomst hade Patrick Wolf börjat intressera sig för den moderna häxtro som kallas wicca. Det märktes. Den unga artisten gestaltade en natur som i det närmaste kändes besjälad, gudomlig. Vid tiden för Wind in the Wires utgivning hade Patrick Wolf börjat läsa JG Frazers Den gyllene grenen, om magi och folktro, en klassiker inom den tidiga antropologin som använder bröderna Grimms sagor som källa och bland annat avhandlar träddyrkan. The Magic Position känns som en logisk följd av Patrick Wolfs studier. Den besjälade naturen har förvuxit sig, blivit till en förtrollad John Bauer-skog befolkad av gåtfulla kreatur. Som en tjuvaktig häxa-skata, levandegjord av en uråldrig Marianne Faithful.

Det är lika ljuvligt som att ligga nerbäddad i sängen med varma lakan av flanell, en nattlampa som motar undan mörket som tränger sig på, och en mamma som berättar om Rumpelstiltskin. Problemet är bara att sagan är för kort. Jag är ett barn, som girigt vill höra mer om tomtar och troll.

Patrick Wolf låter ohejdat romantisk, storslagen och pretentiös, utan att någonsin bli genant. Likt de konstmusiker han har studerat och inspirerats av experimenterar han med elektroniska ljud och preparerade instrument. I en intervju jag gjorde när “Wind in the Wires” släpptes, berättade han att han så långt som möjligt vill använda sig av riktiga instrument, och använda elektroniska ljud till att efterlikna annat, som ett tågs rytmiska dunkande mot rälsen. Men aldrig ett piano, en cello, en trumpet. Det är en princip han tycks efterleva ännu. En theremin – vid gud, en theremin som inte har konserverat musiken i sextiotalet! – ljuder karaktäristiskt. Och stränginstrumentet dulcimer dyker upp i symfonin av gamla kära bekanta, som fiolen och banjon och flygeln.

Några överraskningar finns det. En stund tillbringas med en sval cocktail i pianobaren, en annan tillsammans med Håkan Hellströms blåssektion. Men sammantaget håller det genomgående hög klass.

Patrick Wolf är helt enkelt en av de där kära artisterna, en återkommande och alltid lika välkommen gäst i min cd-spelare. Han gör musiken jag längtar efter när jag är borta.