Rut Hillarp – poet och erotiskt geni

Fyrtiotalistförfattaren Rut Hillarp tillhör en av de bortglömda poeterna. För att vara en poet som har väckt så mycket akademisk entusiasm, Annelie Bränström Öhmans avhandling Kärlekens ödeland för att nämna ett exempel, hör man förvånansvärt lite om henne: inte lika citerad som Karin Boye, inte lika berömd som Edith Södergran, inte lika namnkunnig som den samtida författaren Birgitta Trotzig för att nämna några exempel. Beror det på hennes litterära kvaliteter? Knappast. Det har snarare att göra med att hon styvmoderligt har betraktats som ”kvinnlig kärlekspoet”. Av någon anledning tenderar det att göra kvinnliga diktare mer ointressanta. Det är litteraturforskaren, författaren och vännen Birgitta Holm som står bakom biografin och urvalet i Rut Hillarps dagbok som publiceras i samband med den. Mer än så kan man egentligen inte önska, Birgitta Holm är – som vanligt – oerhört initierad, kunnig och välformulerad. Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni. är både stimulerande och inspirerande.

Rut Hillarp föddes 1914, dotter till ett frireligiöst äldre par. Om hennes barnaår nämns inte mycket mer än att Rut Hillarp långt upp i vuxen ålder präglades av sin frireligiösa och puritanska uppväxt. Hillarp debuterade 1946 vid 32 års ålder med diktsamlingen Solens brunn. Det är efter den tidpunkten vi möter henne i såväl dagboken som i biografin. Birgitta Holm upprepar vid flera tillfällen att litteratur var liv för Rut Hillarp. Holm menar att hon därför inte skulle vara främmande för ”dagboksnära” läsningar av hennes litterära produktion, men konstaterar i samma andetag att det vore fel att se sådana tolkningar som facit. Det är en av anledningarna till att biografin är så givande: med de rika källor Holm öser ur ges flera dimensioner till personen och poeten Rut Hillarp. Recensioner ryms i biografin jämte lyrikanalyser och litteraturteori, korrespondens, dagboksmaterial från både Hillarp och hennes älskare, foton. Resultatet är en mångfacetterad bild av författaren och konstnären som inte alltid är smickrande – men fängslande och såväl känslomässigt som intellektuellt intressant.

Biografin och dagboken tar alltså avstamp 1947, efter debuten, i det sociala livet bland tidens konstnärer och intellektuella, och framför allt i mötet med en av Rut Hillarps stora kärlekar och tongivande älskare. Birgitta Holm väljer nämligen att bygga sin framställning kring de två män som hade störst inflytande och betydelse i Rut Hillarps liv: mångsysslaren Mihail Gandhi Livada, i dagbok och biografi kallad ”M”, senare ”Kråkan”, och författaren Sivar Arnér, kallad ”S”. Men biografin handlar också, kanske framför allt, om hennes erotiska liv. Rut Hillarp var masochist, om detta hymlar hon inte i varken sitt författarskap eller sin dagbok. Den erotiska samvaron blir hos henne, framför allt under fyrtio- och femtiotalet, en i det närmaste religiös ritual och hennes syn på mannen är som en härskare, som en gudomlighet. Men hennes masochism rymmer också motsättningar. Kärlek möter sorg, njutning möter död, självständighet och begär möter beroende och underkastelsen rymmer också iscensättande; autopossessionen som Holm kallar det. I en dagboksanteckning 1952 frågar Hillarp sig: ”Är inte hela slaveriet båg? Är det inte mina egna lagar, alltid? Underkastelsen bara en erotisk njutning – i samma ögonblick som jag vill kan jag ju försätta den ur funktion? Avsätta guden?”. Det handlar i själva verket om hennes fantasier, hennes begär, hennes extas och det är hon som är initiativtagare, inte mannen.

Rut Hillarp var yrkesverksam hela sitt liv, anställd vid Statens normalskola som lärare respektive lektor. Hon var en experimentell filmare, kreativ bildkonstnär, bildad, en självständig kvinna. Och samtidigt ville hon bli behandlad som en slav, piskad och örfilad. Sett i sin historiska kontext är det egentligen inte främmande – 1920-talets surrealister plockade upp Markis de Sades skrifter, Pauline Réages sadomasochistiska och subjektsutplånande roman Histoire d’O gavs ut 1954 och den gränsöverskridande författaren Georges Batailles var verksam framför allt under fyrtio- och femtiotalet – men trots det var och är det en kontroversiell kombination, kanske framför allt i ett feministiskt präglat 2010-tal.

Birgitta Holm konkretiserar, på sitt sätt, denna masochism genom litteraturanalyser. Analysverktyget är framför andra Julia Kristevas semiotik med abjektionsbegreppet i spetsen och exemplet blir Rut Hillarps förhållande till modern och fadern skildrat i romanen Blodförmörkelse (1951). Det är litteraturvetenskapligt intressant, men dessvärre också psykologiserande, framför allt med vetskapen om att Birgitta Holm stod Rut Hillarp nära: om än Birgitta Holm inte moraliserar upplever jag en distans, en oförståelse, inför den masochism som Rut Hillarp bar med sig genom livet. Den intellektuella förståelsen behövs kanske för att den känslomässiga förståelsen inte finns där.

Dagboken ger, på detta plan, vad biografin inte ger. Även om Holm ägnar mycket tid åt Hillarps föreställningar kring erotiken, samlaget och mannen, framträder en än tydligare bild av Hillarps läggning i dagboken och i de knivskarpa självanalyser hon ibland ägnar sig åt. Masochismen och föreställningen om mannen som gud och härskare tonas ner under dagbokens sista decennier, dels under en längre period när Hillarp lever utan älskare, men också sedan hon tagit upp sin relation med en åldrande Sivar Arnér. ”Jag har nu egendomligt svårt att förstå den vikt som jag har tillmätt sex ända tills ganska nyligen!”, skriver hon i en dagboksanteckning 1990.

Men dagboksurvalet hade kunnat göras lite hårdare. Också där kanske man ser Birgitta Holms vänskap till Rut Hillarp skina igenom på ett ofördelaktigt sätt: vad som var betydelsefullt för Hillarp är inte alltid detsamma som är intressant för läsaren. Det är framför allt på slutet, när dagboksanteckningarna blir mer sporadiska.

I en passus i dagboken fnyser Hillarp åt en recensent som läst hennes diktsamling alltför biografiskt. Det får mig att undra vad hon skulle ha tyckt om Birgitta Holms diktanalyser. Samtidigt upplever jag att analyserna av poesin och romanerna, som det används i biografin, snarare är där för att förtydliga och illustrera livet, och inte det motsatta. Syftet är inte att använda dagboken som referens när man läser Rut Hillarps poesi. Orden ger mening åt livet och inte tvärtom. Dagboken kräver dock att man läser den parallellt med, eller i anslutning till, biografin. En hel del är underförstått, outskrivet. Ibland blir det tvära kast mellan de olika manliga personerna som dagboken refererar till.

Mina förkunskaper om Rut Hillarp är begränsade. Men såväl dagboken som biografin får mig att vilja ha, läsa, lära mig mer. Rut Hillarp ville att hennes eftermäle skulle vara som ”erotiskt geni”, men det är som poet, författare och bildkonstnär jag önskar att lära känna henne bättre.