Trivsamt gung på Holmöjazzen

Gunget var det stora samtalsämnet under Holmöns jazzfestivals andra dag. Och det var inte jazz-svänget som diskuterades, utan de rullande vågorna. ”Tog du färjan över
i morse?”, är en av de vanligaste frågorna som ställs under dagen. ”Hur gick det?”, är den oundvikliga följdfrågan. Ryktet säger att några valde att åka hem när de hörde att sjögången var kraftig. Och därtill är det kallt; vinden blåser rakt igenom flera lager jackor och jag hör hur någon längtar efter kalsonger vid bordet bakom mig. På hembygdsgården delar man ut täcken och filtar till jazzpubliken. Vädrets makter stod inte på festivalens  sida under lördagen och besvikelsen över den bristande uppslutningen är påtaglig bland arrangörerna.
– Det är mindre publik än vad vi hade hoppats på, säger Ingemar Grubbström innan det är dags för att gå vidare till Hamnkrogen och nästa konsert. De hundra förväntade gästerna blev ett tjugotal mindre, berättar han. Gunnar Bäckström, ordförande i Holmöjazzens vänner, säger något sammanbitet att de som inte platsade på färjan stod och väntade förgäves på att bli upphämtade.

Holmön känns som Sveriges motsvarighet till Kuba. Gamla Volvobilar kör förbi till och från de olika konserterna, precis som om man flyttats tillbaka till sextiotalet och högertrafiksomläggningen. Men istället för Buena Vista Social Club, hittas Rulle Lindberg trio med Leif Hellman som gästartist och ett axplock av andra män ur Umeås gamla jazzgarde. ”Hur många gånger spelar du idag?” är en annan fråga – symptomatisk, ska det visa sig – som ställs några gånger under dagen. Samma musiker dyker upp i olika konstellationer och de gästspelar hos varandra, några namn fler än andra. Vid slutet av kvällen känns deras ansikten som gamla bekanta.

Leif Hellman är en av de musiker som dyker upp flest gånger. Han gästspelar tillsammans med tre av banden som uppträder under dagen. På söndagen är det återigen dags, då i kyrkan under musikgudstjänsten.
– Det blir trevligt, säger han under en paus vid den sista konserten. Då blir det mer blandat. Det är mest därför jag kommer hit, berättar han innan han hastar vidare till det väntande mässinginstrumentet.

Arrangemanget trotsar mina fördomar om jazzmusiker som pretentiösa och jazz som rätt trist och svårlyssnad musik. Det skämtas och tjoas. Rulle Lindberg fyrar leende av vitsar med samma lätthet som Frank Sinatra-hits. Och musiken som spelas låter som om man knäppt på en skrapig radio som sänder live från fyrtiotalet.

För en stor jazzkännare är musiken kanske inte den största behållningen. Det spelas gladjazz och swingjazz, standards och Cornelis Vreeswijk – undantaget är förstås Sten Öbergs Gullingrupp som spelar musik av Lars Gullin i olika arrangemang.
– Det är ganska lättsamt, kommenterar en av arrangörerna och säger att det blir ännu lättsammare senare under festivalen. Men musiken spelar en stor roll i den trevliga stämning som trots blåst och kyla har lagt sig över Holmön. Det är en gemytlig och familjär atmosfär som bara blir varmare och varmare ju senare kvällen blir. Det är, tvärtemot vad man skulle kunna tro, flest barnfamiljer med i publiken på den sista och avslutande konserten med Lars Enmarks Stora Styrka på Havsbadet, i folkmun kallat Panget. Det känns familjevänligt. Och det är nästintill en magisk stund när skymningen lägger sig. Då svävar lamporna på storbandets notställ som lanternor i mörkret, de dansande paren gungar sig över paviljonggolvet, och regnet börjar strila utanför till tonerna av Sunny side of the street.

Ännu dröjer det en stund innan det är dags att åka hem. Det är de värmande kaffedrinkarna som är kvällens storsäljare, ser det ut som. Jag får lyssna till skrönor och berättelser från Holmön och de tidigare jazzfestivalerna. Nu är arrangörerna trötta men nöjda – uppslutningen har varit bra.

Det är natt. En kvinna ligger och sover, lutad mot sitt manliga sällskap. På övre däck hörs en melodislinga framförd på en ensam, längtande saxofon. Och trots att vår färja skumpar på bränningarna som en tjurridande cowboy, är det jazzgunget som känns i kroppen när vi väl når fast land.